Straffrättslig kontroll av homosexuellt umgänge i Finland

1. Introduktion

I den här artikeln diskuterar jag otukt mellan personer av samma kön ur brottsstatistikens synvinkel. Jag utgår från statistiken över de straff som utfärdats för brott i Finland, där det framkommer hur många personer dom dömts för ett brott och vilka straff som utfärdades. Då man studerar statistiken över domar är det viktigt att notera att de flesta brott aldrig når domstolarna. I fråga om homosexualitet kan detta till exempel innebära att ingen fick kännedom om brottet, att den som upptäckte det inte ansåg det nödvändigt att föra saken vidare eller att myndigheterna saknade tillräckliga bevis för att inleda eller slutföra en undersökning.

Den brottslighet som inte syns i statistiken kallas dold brottslighet. Det är uppenbart att den största delen av alla homosexuella relationer inte kom till polisens kännedom, och att de därmed inte heller ledde till domar. Statistiken som följer berättar alltså inte mycket om hur vanliga homosexuella förhållanden har varit i Finland. Det statistiken däremot kan ge svar på är framför allt hur mycket samhällelig kontroll som riktats mot homosexualitet; ju mer energi myndigheterna lagt på utredningen och domarna i de enskilda fallen, desto fler domar syns i statistiken. På motsvarande sätt har flera fall rapporterats till myndigheterna då privatpersoner haft en mer fördömande inställning till homosexualitet.

2. Kriminaliseringen av homosexuellt umgänge

Finlands nuvarande strafflag stiftades 1889 och trädde i kraft den första januari år 1894. I tidigare straffrättslig praxis hade man utgått från missgärningsbalken som ingick i Sveriges 1734 års lag. Missgärningsbalken i sin tur byggde på kung Kristofers landslag från 1442 samt den domstolspraxis som uppstått på basis av den. På 1600-talet hade denna praxis blivit mycket sträng.

En av ändringarna var att homosexuellt umgänge för första gången blev straffbart enligt lag. Brottsrubriceringen blev otukt mellan personer av samma kön. I strafflagens 20 kapitel, paragraf 12, moment 1 föreskrevs: ”Öfwar någon med annan person otukt som emot naturen är eller öfvar någon otukt med djur; warde dömd till straffarbete i högst två år.”

Med otukt avsågs osedligt beteende, alltså sådant som gick emot sexualmoralen. Med otukt avsågs inte enbart samlag, utan för det användes mer precisa begrepp. Otukt var ett bredare begrepp och inbegrep andra sexuella handlingar som beröring och kyssar. Det är ändå sannolikt att de flesta fall som kom till myndigheternas kännedom inbegrep samlag.

I missgärningsbalken eller Kristofers landslag som föregick den fanns inget nämnt om homosexuellt umgänge, vilket innebär att det först i och med strafflagen blev ett brott. Under perioden med sträng rättsskipning hade man ändå år 1608 tagit in den mosaiska rätten som officiell rättskälla. Där fanns en bestämmelse som gällde homosexualitet: ”Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld.” (3. Mos. 20:13.) Domstolarna följde Mose lag ända fram till att 1734 års lag trädde i kraft.

I fråga om strafflagens inre logik är det intressant att samkönad otukt hade placerats i samma paragraf som tidelag. Ännu i missgärningsbalken hade det 10. kapitlet där tidelag behandlades placerats under brott mot religion, snarare än bland andra sexualbrott. I strafflagen fanns bägge kategoriserade som sedlighetsbrott, men att homosexuellt umgänge och tidelag placerades i samma paragraf säger mycket om tidsperiodens allmänna attityd till homosexualitet. Det är överraskande att kriminaliseringen av homosexualitet inte motiverades närmare under beredningen av strafflagen. Kommittén som hade huvudansvaret för beredningen konstaterade bara kort att ett straff även instiftats för ”[278 §:ään]umgänge som mot naturen är” samt försök till sådant.

Associationen mellan homosexuellt umgänge och tidelag var inte bara teoretisk, utan den hade praktiska följder. I tidig brottsstatistik fördes alla brott mot 12. paragrafen i kapitel 20 in som en helhet. Med andra ord ansåg myndigheterna som förde statistik att dessa handlingar var så lika varandra att de inte behövde skild brottsrubricering. Från strafflagens ikraftträdande 1894 fram till år 1923 är sedan också denna statistik rubricerad ”Tidelag och otukt mellan personer av samma kön”. Det vi vet om den här tidsperioden är främst att domar knappt alls utfärdades för homosexuellt umgänge, utan de flesta domarna i denna kategori handlade om tidelag.

3. Homosexuellt umgänge i brottsstatistiken

Först från år 1924 kan vi följa utvecklingen i fråga om domar för samkönad otukt. Eftersom så få domar utfärdades före det har detta ändå ingen större betydelse. (Teoretiskt sett är det förstås ändå värt att notera hur brottsrubriceringarna slogs samman.) Detta oavsett visas i figur 1 de domar som utfärdades för otukt med samma kön under åren 1925–1970. Efter år 1970 dömdes ingen längre för brottet, eftersom handlingen dekriminaliserades och den straffrättsliga bestämmelsen avlägsnades alltså den första februari år 1971. Under åren 1924–1970 dömdes drygt tusen personer i Finland för brott mot 20 kap. 12 § 1 mom. i strafflagen.

Figur 1. Domar för otukt med samma kön under åren 1924–1970 i proportion till befolkningsmängden (/100 000 inv.). Glidande medelvärde för tre år. (Användningen av glidande medeltal jämnar ut den slumpmässiga variationen under de enskilda åren, så att ett medeltal för de föregående åren används istället för antalet domar under ett år.)

Vi kan urskilja tre tydliga faser för utvecklingen i antalet domar. För det första utfärdades mycket få domar före andra världskriget. Mängden domar hade ändå så småningom börjat öka i början på 1930-talet, så att nivån redan före vinterkriget låg på den fyrdubbla jämfört med mitten av 1920-talet. Under fortsättningskriget minskade antalet domar drastiskt så att nästan inga alls utfärdades, vilket beror på att de unga männen var vid fronten. Brott begångna vid fronten nådde inte de allmänna domstolarna ens då de uppdagades. Å andra sidan fanns det knappt något större intresse att på hemmafronten ta itu med homosexualitet även om sådana handlingar varit vanliga under permissionerna.

En stor förändring i antalet domar kan däremot urskiljas direkt efter fortsättningskriget. Domar för otukt med samma kön gavs i proportion till befolkningsmängden under toppen som inföll år 1951 10 gånger flera än år 1944, och till och med 35 gånger flera än på 1920-talet i medeltal. År 1951 var samkönad otukt det andra vanligaste sedlighetsbrottet efter otukt med barn, sett till antalet domar. Den tredje huvudfasen i utvecklingen i antalet domar ses efter 1950-talets första år, då antalet gradvis börjar närma sig noll. Bara tre personer dömdes under det sista året före dekriminaliseringen av denna brottsrubricering.

En överväldigande stor mängd av de dömda var män, och bara ett fåtal kvinnor åtalades. Vid åtal var en fällande dom mycket sannolik, för i medeltal ledde något över fyra av fem åtal till dom. Av detta faktum drar jag slutsatsen att myndigheterna ogärna tog sig an en utredning i de fall där det verkade svårt att hitta bevis. Dessutom ser jag det som sannolikt att de fall som gick till domstol var de mest allvarliga eller synliga.

Ur ett nutida perspektiv är straffen som utfärdades för detta brott stränga. Enligt den straffrättsliga bestämmelsen var den enda möjliga påföljden ett ovillkorligt fängelsestraff på upp till två år. Villkorliga fängelsestraff togs i bruk i Finland först år 1921, och efter det blev det också villkorliga straff en möjlig påföljd för otukt med samma kön. Ungefär hälften av alla som dömdes för homosexuellt umgänge fram till år 1970 förpassades ändå direkt till fängelse. Intressant nog verkar straffen ha varit lindrigast under den period då flest domar utfärdades. Jag antar att förklaringen ligger i att då färre gärningar ledde till åtal var dessa gärningar mer allvarliga.

4. En förklaring till utvecklingen

Utvecklingen som kan skönjas i fråga om domar för otukt med samma kön föranleder tre centrala frågor: Varför utfärdades så få domar för homosexualitet före 1930-talet? Varför började mängden domar öka under 1930-talet, och varför var den så stor vid början av 1950-talet? Varför utfärdades knappt några domar alls efter 1950-talets första år?

Den första frågan kan besvaras på tre olika sätt som har att göra med det allmänna samhällsklimatet, rättsvetenskapen och domstolarnas verksamhet. För det första har man i forskningen kunnat konstatera att attityden till homosexualitet ännu under början av 1900-talet var liberal. Trots kriminaliseringen hade medborgarna knappast något större intresse av att bli medel för statlig kontrollutövning genom att anmäla brott. Inom straffrätten etablerades dessutom under början av 1900-talet ett nytt sätt att tänka, där homosexualitet patologiserades och alltså sågs som ett slags sjukdom. Därför föreslogs en dekriminalisering officiellt så tidigt som på 1920-talet. Den tredje förklaringen till det ringa antalet domar kunde enligt mig handla om det straffrättsliga systemets tröghet i fråga om att införa nya och speciella brottsrekvisit. Även i dagsläget tar det ofta åratal innan nya brott eller strafformer rutinmässigt tas in i domarna. Det kan vara den här typen av tröghet som ligger i bakgrunden till att kontrollen som utövades i fråga om homosexuellt umgänge accelererade så långsamt.

Att mängden domar ökade under 1930-talet kan i sin tur snarast relateras till den ökade strävan till kontroll, som hade sin bakgrund i idén om homosexualitet som smittsamt. Man ville särskilt skydda de unga från att exponeras för denna typ av sexualitet, som upplevdes som farlig. Det extrema politiska läget liksom den högervridna världsbildens uppgång kan också ha bidragit till den stärkta kontrollen. Utgående från tanken om smittsamhet kan man också ha sett kriget som ett farligt ”epidemiområde”, men den striktare kontrollutövningen syns ändå redan ett knappt årtionde före vinterkriget.

Att den straffrättsliga kontroll som riktades mot homosexuella sedan tonades ner har återigen sina förklaringar i samhällsklimatet och rättsvetenskapliga framsteg. På 1950-talet började det finländska tänkandet kring straffrätt influeras av liberala krafter, som professorerna Inkeri Anttila och Brynolf Honkasalo. De talade om sexualitet snarare än sedlighet, och tänkandet i fråga om straffrätt började vändas från upprätthållande av sexualmoralen till skyddet av sexuell självbestämmanderätt. Dessa samma starka personligheter förespråkade också en mildare finländsk kriminalpolitik, vilket bland annat ledde till att antalet fångar slutligen minskade till en fjärdedel av det tidigare. I fråga om straffrätt inleddes alltså i mitten av 1950-talet en betydligt mer liberal era, något som syntes även i den kontroll som utövades mot homosexuella. Senare delen av 1900-talet karakteriserades förstås mer allmänt av individualism och sexuell frigörelse. Så småningom blev homosexualitet allt mer accepterad som en normal form av sexuellt umgänge, vilket ledde till att både medborgarnas och myndigheternas kontrollbehov minskade. Denna förändring i samhällsklimatet (och straffrätten) ledde mycket snabbt till att homosexualitet inte längre behandlades i domstolarna, och slutligen till dekriminaliseringen år 1971.

Miikka Vuorela

Artikeln baserar sig på Vuorelas nyutkomna doktorsavhandling ”Autonomian ajan rikos ja rangaistus oikeustilaston valossa – tutkimus rikollisuuden ja rangaistuskäytännön kehityksestä Suomessa ja muissa Pohjoismaissa vuosina 1809–1917” samt det för projektet insamlade statistiska materialet som sträcker sig fram till år 2019.

Läs mer:

Hagman, Sandra (2016) Seitsemän kummaa veljestä. Kertomuksia suomalaisen homoseksuaalisuuden historiasta. Helsingfors: Gaudeamus.

Löfström, Jan (1991) ”…silloinkin kun sitä naispuolinen henkilö harjoittaa…”. Naisten homoseksualisuuden kriminalisointi Suomessa 1888–1889. Naistutkimus–Kvinnoforskning4:3, 18–26.

Mustola, Kati (1994) (Re)production of Silence by Production of Limited Noise: The Social Control of Homosexuality through Criminal Court Processes and Medical Surgery in the 1950’s in Finland. I verket Hänninen, Sakari (red.): Silence, Discourse and Deprivation. Research Reports 43. STAKES: National Research and Development Centre for Welfare and Health. Helsingfors, 50–57.

Sorainen, Antu (2011) Siveellisyys ja seksuaalisuus suomen rikosoikeustieteessä. I verket Pulkkinen, Tuija & Sorainen, Antu (red.) Siveellisyydestä seksuaalisuuteen. Poliittisen käsitteen historiaa. Helsingfors: SKS, 192–239.