”Kära vän!” – Kvinnors kärleksförhållanden med varandra på 1800-talet

Det är allmänt känt att homosexuella handlingar från slutet av 1800-talet fram till år 1981 uppfattades som en sjukdom, och från 1894 till 1971 var de dessutom brottsliga. Den första kända patienten på Lappvikens mentalsjukhus som vi kan kategorisera som homosexuell var en ung arbetarkvinna, fröken X.Y.Z., som led av “inverterad sexualitet” och förälskade sig i andra kvinnor. I brottsstatistiken i sin tur är männen kraftigt överrepresenterade, eftersom kvinnor ytterst sällan dömdes för “otukt med samma kön”.

Det är relevant att notera klyftan mellan teori och verklighet särskilt då det är fråga om kvinnor i de högre stånden och deras förhållanden sinsemellan: I slutet på 1800-talet och början på 1900-talet var sexualiteten i dessa kretsar starkt förknippad med män. De som under samma tidsperiod levde i heteroförhållanden kunde alltså knappast ens föreställa sig att två kvinnor skulle ha ett sexuellt förhållande. Det hade varit ännu högre tröskel att offentligt föra fram ett sådant påstående, något som för kvinnornas del syns i brottsstatistiken. Därför var det i praktiken rätt oproblematiskt för kvinnor att inleda och leva i förhållanden sinsemellan från 1880-talet ända fram till mitten av 1900-talet.

Man kunde också tänka sig att samhällsklimatet på 2020-talet redan länge varit liberalt i fråga om granskningen av kvinnors förhållanden. Ändå stöter vi ibland fortfarande på tanken att det skulle vara opassande eller sårande att lyfta fram homosexualitet hos de högre ståndens kvinnor på 1800-talet. Detta framkommer i behovet att tolka kvinnoparens liv utgående från en heterosexuell referensram. På så sätt ses kvinnors kärleksförhållanden med varandra inte ens som en möjlighet: eller åtminstone krävs detaljerad bevisföring av den som påstår något annat.

Det skulle ändå vara önskvärt att gångna tiders förhållanden kvinnor emellan kunde granskas nyfiket utan förutfattade meningar i en nutida kontext. På så sätt kunde vi förstå deras natur och därmed också vår gemensamma historia bättre. Det är ändå ingen enkel uppgift, eftersom det i arkiven finns ont om förstahandskällor där kvinnors förhållanden tas upp. Om ett kvinnopar bott under samma tak har de inte ens behövt skriva brev till varandra. Dessutom är det vanligt att kvinnorna själva förstört mer intim korrespondens under årtiondena. Förutom kvinnorna själva kan materialet ha förstörts av släktingar, som varit oroade över kvinnans, familjens eller släktens rykte under en tid då attityderna mot homosexualitet ännu var mycket negativa.

Även då kvinnors korrespondens sinsemellan arkiverats kan tolkningen av den vara en utmaning. Forskare får inte lära sig vad de kan ta fasta på i tolkningen av texter som kvinnor skrivit till varandra som resultat av ett kärleksförhållande. Något som inte heller underlättar situationen är att känslokulturen på 1800-talet i Finland var sådan att ett brev till en “kär vän” kunde inledas på samma sätt som man idag i Tyskland adresserar Liebe Frau Hoffmann eller i Storbritannien Dear Ms Brown, utan att det uttrycker annat än vänskap eller artighet. Men om ett brev inleds med “Min egen kära lilla fågel!” kan det kanske inte längre tolkas som formell artighet?

Förutom hälsningsfraserna kräver även tolkningen av resten av brevinnehållet ett sinne för fina nyanser. Fast man i modern finska tydligt kan göra skillnad mellan en “vän” och en man älskar har detta inte alltid gjorts lika tydligt. En betydligt bredare känsloskala och uppsättning verksamheter har alltså förknippats med “vänskap” än vad som är fallet idag. Idag kan man dessutom ställa frågor väldigt direkt, i stil med “skulle du gråta av lycka om jag knullade dig ordentligt?”, men en högreståndskvinna på 1800-talet hade absolut inte kunnat använda så grovt språk i sina brev. Därför måste vi kunna förstå och acceptera att de famntag och kyssar två kvinnor skriver till varandra om kan handla om mer än artiga hälsningar. Att tolka breven annorlunda förutsätter förstås ändå att vi överhuvudtaget tar i beaktande att det kan handla om ett kärleksförhållande.

Eftersom historieforskningen tenderar kretsa kring familjer och släkter har ogifta fastrar och mostrar och deras liv sällan intresserat forskarna. I slutet av 1800-talet var det ändå relativt vanligt att förbli ogift, och förklaringen till att det fanns så många ensamstående kvinnor kan inte bara ha varit att de inte “lyckades hitta en make”. Många kvinnor skaffade sig också en yrkesutbildning, eftersom det innebar att de inte skulle behöva gifta sig utan kunde leva ett självständigt liv – och om de så önskade dela det med en annan kvinna. Då vi studerar dessa kvinnors förhållanden sinsemellan kan vi också fästa uppmärksamhet vid hur självklar det verkade att de bodde tillsammans, flyttade tillsammans och reste tillsammans – alltså att de ordnade sina liv som vilket som helst heteropar med ett långt äktenskap bakom sig hade gjort under den tiden.

Forskare tenderar inte fundera på vilken typ av förhållande parterna i ett äktenskap haft, ifrågasätta motiven bakom dessa äktenskap eller förutom äktenskapsintyget kräva andra bevis för heterosexualitet. Fast kvinnoparen på 1800-talet inte kunde registrera sitt förhållande officiellt hade de andra sätt att visa sin samhörighet. De stödde ofta varandra i arbetslivet och föreningsverksamheten, och i dessa kretsar sågs de och respekterades de även som ett par. Det hände också att kvinnorna testamenterade sin egendom till varandra och ordnade det så att de begravdes i samma grav.

Istället för att ägna oss åt hårklyverier i fråga om huruvida dessa kvinnopar var lesbiska i dagens bemärkelse kan vi helt enkelt godta att de genom sina livsval gjorde det klart för såväl varandra som den närmaste kretsen hur viktiga de var för varandra. Att se kvinnliga kärleksförhållanden som en möjlighet, att forska närmare kring förhållandenas art och att beakta dessa förhållanden till exempel i museernas utställningsverksamhet ger också nutida kvinnopar tillgång till den historia som varit förlorad under en lång tid.

Tuula Juvonen

Tuula Juvonen är universitetslektor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet. Hon har i sin forskning bekantat sig med kvinnors kärleksförhållanden i 1800-talets Finland.

Litteratur

Juvonen, Tuula (1­994) Malminkadun bolaagissa on jotain hullusti. Naisten rakkaussuh­teista vuosisadan vaihteessa. Naistutkimus-Kvinno­forsk­ning 7:3, 36–43.

Juvonen, Tuula (1­995) Sukupuoli ja halu Hilda Käkikosken kirjeenvaihdossa ja päiväkir­joissa. Social- och hälsovårdsministeriets jämställdhetsrapporter, Serie D: Naistutkimusraportteja 1/1994. Helsingfors: Painatuskeskus.

Juvonen, Tuula (2021) Historiaa toisin katsoen Historiallinen Aikakauskirja, 119:1, 66–76.