Att skriva – att påverka! Queert inflytande i skrift, från insändarspalterna till instastories

Att skriva som en form av aktivism

Då aktivism som driver queeras och transpersoners rättigheter diskuteras är det ofta de synliga formerna av aktivism man fäster sig vid: demonstrationer, marscher och idag även de medborgarinitiativ som samlar tiotusentals namnteckningar. Mindre uppmärksamhet riktas mot en mer lågmäld och anspråkslös form av aktivism, som även den ändå har sin plats i såvälö nutida som gångna tiders queeraktivism. I denna aktivism ingår bland annat insändare, kritiska genmälen till offentliga institutioners uttalanden och såväl privat som offentlig korrespondens med institutioner och aktörer som står i en position där de kan inverka på queerpersoners liv och välmående. Idag är också aktivism på nätet och sociala medier viktig, i och med att den möjliggör snabb spridning av information och ger en möjlighet att ta sig an aktuella frågeställningar från sin egen soffa. En stor del av politiken görs idag på sociala medier.

I artikeln granskar vi den skrivna textens aktivismkontinuum och vänder blicken mot två särskilda fall som kan fungera som exempel: den kyrkliga queeraktivismens historia och dagens aktivism på sociala medier. Vi vill visa hur skrivandet levt kvar som en central form av aktivism, även om det förändrats i många avseenden: hur man skriver, hur personligt det är, hur känslor och politik tas in och var gränsen dras mellan det privata och offentliga.

Offentligt skrivande som en del av de homosexuellas kyrkodiskussion under 1960–1980-talen

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har haft en betydelsefull och i många avseenden laddad roll i den offentliga diskussionen om queerpersoners rättigheter, inte bara idag utan även under den närmaste historien. Från och med slutet av 1960-talet har homosexuella och lesbiska aktivister utmanat kyrkans kritiska ståndpunkt i fråga om homosexualitet. För många av dem var en central form av aktivism olika typer av offentliga texter.

År 1969 skrev Veli Hyvärinen ett genmäle där homosexualitet försvarades i den kristliga tidningen Kotimaa. Texten var en reaktion på en ledare i Kotimaa som tog ställning mot homosexualitet och dekriminalisering av den. Hyvärinen skrev under texten med eget namn. Det var en ovanlig och radikal handling under en tid då homosexualitet ännu kategoriserades som ett brott i Finland. Genom sitt svar bidrog Hyvärinen till att luckra upp den kristna diskursen som diskriminerade homosexuella. Senare publicerade han och Psyke ry i 96-lehti ett öppet brev till biskoparna i Finland, som utgjorde kritik mot biskoparnas sexualetiska ställningstagande Ajankohtainen asia där homosexualitet fördömdes. Biskoparna svarade aldrig, men diskussionen fortsatte.

Att skriva var en central form av aktivism även för Martti Kaipiainen som kritiserade kyrkans ståndpunkt. Kaipiainen som gick med i Seta rf då organisationen grundades 1974 berättar i sina memoarer om hur hanm blev aktivist och hur han strävade till att påverka diskussionen om homosexualitet inom kyrkan. I Ilomants, långt från Helsingfors dit aktivismen och föreningsverksamheten var koncentrerad, förlitade sig Kaipiainen på just insändarna som en central form för aktivism, liksom personliga brev till präster och biskopar. Precis som Hyvärinen skrev han under eget namn. I breven utnyttjade Kaipiainen sina egna efterenheter som bisexuell, liksom det faktum att han kände en del viktiga aktörer inom kyrkan personligen.

Det personliga var politiskt även för Ritva Kurki, som berättar om sin karriär som aktivist i en dagbok som publicerades postumt år 2019. År 1990 återupplivade Kurki den kristna krets som tidigare verkat inom Seta, och under Kurkis ledning fick den namnet Malkus. Under Kurkis tid ordnade Malkus diskussionskvällar för medlemmarna men tog också kraftigt ställning till den kyrkliga diskussionen genom insändare och genmälen. Då biskoparna publicerade ett nytt sexualetiskt ställningstagande vid namn Kasvamaan yhdessä år 1984 skrev Kurki och Malkus en kritisk kommentar, som publicerades i Helsingin Sanomat. Eftersom diskussionen fördes i tidningarna och var beroende av redaktionens inställning var det inte självklart att den här typen av texter publicerades. Ibland var beslutet om publicering i sig en seger för aktivismen:

”9.11.1984 ringde en reporter från Helsingin Sanomat. Texten som skrivits av kretsen kommer inom de närmaste dagarna att publiceras i HS i förkortad version, så att bibelcitaten faller bort. Det är mjölk och honung för sinnet att någon tar oss på allvar: att någon ringer och frågar och förhandlar om hur texten kan förkortas, och så till slut säger: – Det är klart att vi publicerar den, för det är ju en saklig text. Hurra! Mitt arbete tar slut och vi kan lägga ned kretsen: vi är människor! Så kändes det efter den här segern.”

(Kurki 2019, 179).

I utdraget ur dagboken syns även lite av aktivismens affektiva aspekter, alltså hur intensivt den påverkar på känsloplanet. I skriven form bevaras den här typen av affektivt uttryck för kommande generationer och för forskningen. Genren har ändå betydelse här. Mer känslosamma formuleringar finns i personliga texter, som brev och dagböcker, medan de kanske redigerats bort från insändare i tidningar.

Känslouttryck har alltså inte alltid spelat samma roll som på de sociala medierna idag. Traditionellt sett har man strävat till att dra en gräns för vilka känslor som får uttryckas i den offentliga diskussionen, men denna gräns har i regel dragits på makthavarnas villkor. Den teknologi som utgör grunden för sociala medier har ändå bidragit till nya praktiker för den offentliga diskussionen.

På de sociala medierna är det offentliga skrivandet intimt och känslor används strategiskt.

Gränsen för den privata och offentliga sfären omförhandlas ständigt både på nätet och i samhället överlag. Laurent Berlant har beskrivit det som att det offentliga formar ett intimitetsnarrativ, som individen gör personligt genom olika känsloupplevelser. Intimitetsnarrativen blir i sin tur genom individerna en del av samhället och påverkar dess normer. Uppfattningarna om det intima och det offentliga formas i denna ständiga växelverkan. De sociala medierna har justerat gränserna för det privata och offentliga, och samtidigt har de skapat nya former av intimitet, alltså sätt för individer att anknyta till varandra och omgivningen. Från och med 1990-talet har queerpersoner tagit till sig de möjligheter nätet erbjuder för att dela information, stöda varandra och berätta om sin vardag. Idag är de sociala medierna en betydelsefull politisk spelplan. Olika plattformar ger möjligheter att påverka genom medborgarengagemang och aktivism, men samtidigt påverkar de själva villkoren för politiskt agerande.

Under tidigare årtiondet var det viktigt för synligheten och en politisk markering att skriva under sitt eget namn, men i de sociala medierna är det inte längre lika radikalt. Å andra sidan är inte heller till exempel de användarnamn som används flitigt på Instagram en garanti för anonymitet, för ofta delas bilder som går lätt att känna igen på kontona. Det krav på ”autenticitet” som förekommer på sociala medier uppmuntrar till att skapa personligt och intimt material för att nå publiken. Ju fler reaktioner materialet genererar, desto mer sannolikt blir det att plattformarnas algoritmer sprider det till en större publik. Detta ligger också i företagens intresse: då användarna på deras plattformar reagerar på innehållet och tillbringar tid online blir vinsten större.

De sociala medierna för med sig nya affektiviteter till queeraktivisternas vardag. Då queerpersoner under tidigare årtionden skrev insändare till tidningar och ägnade sig åt korrespondens så innebär dagens kommentarsfält och privatmeddelanden en hektisk diskussion som kräver engagemang. Andra aktivister kan samtidigt bidra med stöd genom meddelanden, delning av inlägg och kommentarer. Avigsidan med sociala medier är osakligt beteende, trollande och trakasserier. De som är aktiva på nätet är vana att ta ställning till politiska frågor men även att skydda sig själva, till exempel genom att blockera hotfulla användare, göra sin profil privat och fundera kring vilken information de ger ut om sig själva på plattformarna och i diskussioner. Queeraktivisterna kan ha ett särskilt behov att försöka reglera sina egna och andras känslor genom att hållas lugna och sakliga. Det kan ändå vara svårt att förutsäga vilken ton och vilka följder en nätdiskussion får.

Att skriva är ett formbart sätt att påverka

Textbaserad queeraktivism är ett centralt sätt att påverka, men under årtiondenas lopp har det uppstått nya sätt att skriva, och publikationsmedierna och gränsdragningarna har förändrats. Den kyrkliga queeraktivismen på 1960–1980-talen och nutidens queeraktivism på sociala medier är kanske rätt olika sinsemellan som fenomen, men något de har gemensamt är den ständiga omförhandlingen av gränsdragningen mellan privat och offentligt. Det politiska och det känslomässiga har inverkat på skrivpraktikerna på olika sätt. Under gångna årtionden var homosexualitet ännu kategoriserad som ett brott eller en sjukdom, eller så omfattades den av uppmaningsförbudet. Nu har lagarna och sjukdomskategoriseringen förändrats, men fortfarande är sexuella minoriteter och könsminoriteter inte jämställda i samhället. Dessa orättvisor kan utmanas och bekämpas genom att skriva offentligt.

Queerpersoner har under flera årtionden förknippats med en överdrivenhetsdiskurs: de är för synliga, för högljudda, för queera. Man kan tänka sig att det beror på att de fört över traditionellt privata angelägenheter, som förhållanden och intima preferenser, till den offentliga sfären och gjort dem till objekt för politisk diskussion. Det personliga är politiskt, men vad är för personligt? Att göra det privata offentligt var en kraftfull politisk gärning i tidig homosexuell och lesbisk aktivism. Numera har queertemat blivit mer vardagligt, och de sociala mediernas tendens att dra nytta av det överdrivna skapar en arena för inflytande där starkt känsloengagemang är ett sätt att få synlighet. Skrivandet som queer aktivism lever och utvecklas alltså i takt med samhället och påverkas av många samhälleliga lagbundenheter. Den skriftlig queeraktivismens färd från insändarspalterna till insta föranleder också frågan om vilka former den kan tänkas ta i framtiden.

Skribenter

Varpu Alasuutari är filosofie doktor och genusvetare, som undersöker queeraktivism riktad mot kyrkan under historien inom forskningsprojektet Affektiivinen aktivismi: Queer- ja transmaailmojen luomisen paikat vid Tammerfors universitet.

Essi Iisakka är magister i statsvetenskap, och granskade queert inflytande på sociala medier ur ett intimitetsperspektiv i sin avhandling pro gradu “Intiimi ja julkinen queer: kokemuksia sosiaalisen median vaikuttamisesta”. Iisakka har arbetat som forskningsassistent i projektet Affektiivinen aktivismi.

Vidare läsning

Berlant, L. (1998). Intimacy: A Special Issue. Critical Inquiry, 24(2), 281–288. https://doi.org/10.1086/448875

Berlant, L. (2008). The Female Complaint: The Unfinished Business of Sentimentality in American Culture. Duke University Press. https://doi.org/10.1215/9780822389163

Dobson, A. S., Robards, B., & Carah, N. (Eds.). (2018). Digital intimate publics and social media. Springer.

Juvonen, Tuula; Alasuutari, Varpu; Kähkönen, Lotta ja Tainio, Luca (2022) Syrjäytettyjen tunteet aktivismissa. Politiikasta, 8.2.2022. https://politiikasta.fi/syrjaytettyjen-tunteet-aktivismissa/

Kaipiainen, Martti (1989/2003) Jotakin ehkä tietäisin… Mukana homojen vapaustaistelussa. Finnqueer.net. http://www.finnqueer.net/pdf/Jotakin_ehka_tietaisin.pdf

Kurki, Ritva (2019) Totuus teki vapaaksi. Books on Demand. Red. Raija Kurki
Ranneliike.net (2012) Genmäle i Kotimaa hösten 1969. Ranneliike.net, 12.10.2012. https://ranneliike.net/teemat/9035/vastine-kotimaa-lehdessa-syksylla-1969