Kurragömma med kärleken – romsk queerhistoria

Undantagsvis publicerar vi texten anonymt.

Historieskrivningen hjälper oss förstå många saker och ger oss samtidigt perspektiv på nutiden. Med tanke på detta är det mycket märkligt att man i Finland inte alls forskat kring romer som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter (härefter hbtiq). Det ser för tillfället ut som om sådana personer inte finns, eller aldrig ens har funnits, i Finland. Det intrycket vill man också ge i den romska gemenskapen, där man ogärna talar om saken.

Den här artikeln ger läsarna information om och olika synvinklar på hbtiq-romers historia. Dessutom förklarar jag kort hur identiteten och tabun kring den har en stark koppling till den kulturella identiteten och värdegrunden i den romska gemenskapen.

Precis som i alla andra etniska grupper har det i den romska gemenskapen alltid funnits hbtiq-personer. Alla vi romer som lever idag har kännedom om romer som redan länge före vi föddes har levt tillsammans med en partner av samma kön. Detta har varit känt i gemenskapen, men dessa personer har inte tidigare omtalats som lesbiska eller homosexuella – och så är fallet fortfarande. Inom den romska gemenskapen eller i dess omedelbara närhet är det säkrast att vara som alla andra, att vara ”en av dem”.

Ovanstående kan vara orsaken till att romer med hbtiq-identiteter flyttar längre bort från sina släktingar, till och med utomlands, eller väljer en partner som tillhör den etniska majoriteten eller en annan minoritet än den romska. Om båda parterna i ett förhållande är romer kan släkterna göra deras liv så gott som omöjligt då de förutsätter en traditionell livsstil i enlighet med gemenskapens normer.

Historia ur en romsk mans perspektiv

Den äldsta romen jag intervjuat om hans homosexualitet är en 74-årig man. Om denna äldre man hade varit en traditionell romsk man hade jag aldrig kunnat intervjua honom om ett ämne som sexualitet, i och med att jag är en klart yngre rom och dessutom kvinna. På grund av de kulturella reglerna och det känsliga ämnet borde vi inte alls, under några omständigheter, diskutera dessa frågor.

Det är intressant att fundera kring hur romer som är äldre än jag har hanterat dessa frågor i sin egen ungdom, då deras liv även i övrigt var betydligt mer utmanande i fråga om boendeomständigheter, diskriminering och samhällsdeltagande. Dessutom var homosexualitet ännu vid den tiden ett brott. (Homosexuella handlingar avlägsnades ur strafflagen år 1971.)

Mannen jag intervjuat är född i en liten stad i Norra Karelen. Familjen bodde tätt och det fanns ingen möjlighet till avskildhet. Trots att mannen var medveten om sin sexualitet redan som barn var det så skamligt att han inte kunde diskutera det med någon i släkten. Mannen flyttade till Helsingfors med familjen i början på 1970-talet, och bodde ännu som vuxen med sina föräldrar.

I den stora staden var det lättare att hitta andra homosexuella. Han har under sitt liv haft förhållanden med män tillhörande huvudbefolkningen, varav ett till och med varade livet ut. Släktingarna ogillade detta, och försökte till och med med våld föra bort honom från hans partner.

I Helsingfors deltog han under ett drygt år i den ”manskrets” som träffades hemma hos en anställd vid Gamla kyrkan som hade ansvar för pojkarbete. Kretsen bestod av 5–7 män och de talade i största allmänhet om frågor som berör män. I mannens närmaste krets fanns många anhängare av pingstväckelsen, och under stora delar av hans vuxna liv upplevde han att de försökte tvinga honom till ett normalt äktenskap och heterosexualitet. De försökte omvända honom genom bön. Det gjorde honom inte mindre homosexuell, men han behövde däremot till slut psykiatrisk vård. Förstås finns liknande historier inom huvudbefolkningen, men hos romerna är de anmärkningsvärt många. Ännu under 2000-talet har sådan verksamhet drivit människor till självmord eller andra typer av tidig död.

Den romska mannen jag intervjuat har deltagit i Malkus-gruppens verksamhet redan då den grundades, alltså i början på 1980-talet. Gruppen arbetar för queerpersoners andliga och psykiska välmående. Under de senaste åren har han också varit verksam inom föreningen för queerseniorer Sateenkaariseniorit. I Setas verksamhet har han aldrig sett till andra romer. Han har inte haft kontakt till hbtiq-romer, sannolikt eftersom rädslan att offentligt bli stämplad som homosexuell hade försvårat umgänget med den egna släkten och gjort känslan av skam för tung att bära, särskilt då han var ung.

Historia ur en romsk kvinnas perspektiv

Själv steg jag för första gången in i gaykrogen Gay Gambrini år 1984. Jag hade tänkt mig ett tillfälligt besök i denna ”värld”, men där blev jag. Jag och den äldre romska mannen jag intervjuade gick alltså längs samma gator, men min egen drygt 35 år långa historia i hbtiq-kretsarna är rätt annorlunda än hans. Han besökte inte heller krogarna på samma sätt som jag på den tiden.

Min första minnesbild från 1980-talet är att det på Gambrini kunde finnas närmare tio kunder tillhörande den romska befolkningen samtidigt, vilket kändes som en hel del. De flesta av oss var 18–30-åriga kvinnor, klädda enligt huvudbefolkningens mode men vi skilde oss ändå tydligt från mängden. Ett par av romerna bland oss hade kanske idag setts som representanter för könsminoriteter, men vi kallade dem bara vid namn och fäste oss inte vid deras kläder eller utseende. Manliga romer syntes mer sällan på discona, men nog där det dansades tango och annat mer traditionellt.

Ibland kunde man också se enstaka traditionellt klädda romska män och kvinnor på krogarna. Vi undvek direkt ögonkontakt med dem. Vi visste alla att det var mot den romska gemenskapens regler att gå på gaykrog. Därför upplevde vi att de med traditionell klädsel var ”på fel ställe” och förhöll oss misstänksamt till dem.

Det var mycket festande på 1980- och 1990-talet, och det fanns flera krogar. Under en period på 1990-talet ordnades en gång i månaden en kvinnofest vid namn ”Many Faces” på Snellmansgatan i Helsingfors. Det fanns visserligen andra platser att festa på för kvinnor, men det var en romsk kvinna som hade stället på Snellmansgatan. Ibland jobbade jag där, vid porten och i garderoben. Det var sällan romska kvinnor syntes till där. Trots det var det många romska kvinnor som under den här tiden inledde sina första längre förhållanden med kvinnor. Så även jag.

Under 1980–90-talen ordnades det också en hel del idrott och andra gemensamma aktiviteter. Jag spelade volleyboll i ett blandat lag i Kajsaniemi, och senare började jag spela bland annat volleyboll, fotboll och innebandy i H.O.T. ry:s damgrupp. Jag deltog också i Gummedalen rf:s (Mummolaakso ry) konstituerande möte på Befrielsedagarna i Helsingfors 1994, trots att jag vid den tiden tyckte att jag var för ung för verksamheten. Befrielsedagarna deltog jag flitigt i, och det hände att jag uppslukades helt av dem i ett par dygn.

Jag måste ändå alltid vara uppmärksam så att ingen rom märkte i vilka kretsar jag rörde mig och berättade det vidare för andra romer. Ändå var jag väl i något avseende aktivist, i skymundan och i liten skala. Jag har i den gemensamma verksamheten sett verkligt lite av andra medlemmar av sexuella minoriteter och könsminoriteter med romsk bakgrund.

Den romska flaggan vajar ännu inte på Pride i Finland. I Finland sker förändringen långsamt och andra delar av Europa ligger före oss. I flera europeiska länder finns redan föreningar för könsminoriteter och sexuella minoriteter som grundats av romer. De deltar även i Pride i sina respektive städer. Europarådet ordnade en konferens för hbtiq-romer i Strasbourg i juli 2017. På samma ort hölls i november 2021 också den åttonde internationella konferensen för romska kvinnor, och för första gången var en workshop riktad till lbtiq-romer. Vi skriver ständigt ny historia.

Den romska identiteten

Den romska identiteten är något vi diskuterar mycket och grundligt. Vem har en sådan, vem har inte en sådan och vad konstituerar den? Vem eller vilka ställer upp definitionen för den? I praktiken lever även romerna i en verklighet som präglas av samhällelig förändring och utveckling, vilket innebär att det knappast är möjligt att hitta en enda, klart definierad och allmänt accepterad romsk identitet – och kanske det inte ens är önskvärt. Då det handlar om en dubbelidentitet är det lätt hänt att gränsen mellan den romska identiteten och den sexuella identiteten blir suddig, vilket kan leda till förvirring och svårigheter.

Den romska identiteten förknippas ofta med klädstil och traditionellt romskt liv. Då glömmer vi ofta att den tid vi nu lever i på många sätt är annorlunda än när våra föräldrar var unga. Det finns inte längre bara en traditionell romsk livsstil. Romernas egna näringslivsstruktur har förändrats helt, och man kan inte längre livnära sig på de gamla yrkena. Romerna har varit fast bosatta redan under fem decennier, något som underlättat både studierna och arbetslivet. Man ska inte heller glömma statens åtgärder, som lagstiftning, för att säkra romernas ställning i Finland. Den romska identiteten är idag mer mångfacetterad än den var ännu i min ungdom. Klädseln är inte heller längre en så relevant del av den som tidigare.

Jag har ändå aldrig hört romer sinsemellan diskutera sexuell identitet, eller att deras barn skulle vara något annat än heterosexuella. Personer tillhörande sexuella minoriteter och könsminoriteter finns i varje romsk släkt och hur väl de accepteras beror på familjen – det finns inom den romska gemenskapen inte bara ett sätt att förhålla sig till hbtiq-romer.

Olika sedvänjor relaterade till det socialt lämpliga är viktiga i den romska kulturen om de präglar könens och generationernas interaktion. Sedvänjorna relaterar till sällskapande, förhållanden och sexualitet, liksom graviditet och födsel. Sex är tabubelagt. Kön och sexualitet definierar ändå beteendet i den romska gemenskapens vardag ända från en tidig ålder. Barnen uppfostras till flickor och pojkar med en klar gränsdragning, sällskapande med någon av det motsatta könet måste hemlighållas och det är inte lämpligt att diskutera sexualitet med sina föräldrar. Fortfarande vill de unga redan i ett mycket tidigt skede flytta hemifrån och skaffa en egen lägenhet så att de kan leva mer fritt och grunda en egen familj.

Värdegrund

“Grundpelarna för den romska identiteten är värderingarna och etiken, och i dem ingår gemenskap, ansvar, broderlighet, respekt, tron på Gud och gott och ont samt bevarandet av romani”, skriver Mikko Heikinheimo i sin bok Romanit (Romerna, 2015). Då vi diskuterar sexuella minoriteter och könsminoriteter, och hur de bemöts i den romska gemenskapen, måste vi stanna upp vid punkten ”tron på Gud”.

”Romerna har alltid trott på Gud”, sägs det. Förklaringen påstås ligga i att romerna inte skulle ha klarat sig under perioderna av förföljelse om de inte hade funnit styrka och hopp om en bättre morgondag i tron.

En stor del av romerna är aktiva inom pingströrelsen och frikyrkorna, och många innehar en funktionärsroll i dem. Även romer som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter går i kyrkan, eftersom de växt upp i familjer där tron var en del av det vardagliga livet. För romerna är andlighet inte något man döljer, utan något man delar och upplever tillsammans.

Många romer anser att det i Bibeln sägs att det inte finns andra kön än män och kvinnor. De känner väl till vad som i Bibeln, i Nya såväl som Gamla testamentet, sägs om homosexualitet och de tolkar det ofta kollektivt utgående från egna kunskaper och egen vilja. De har en stark tilltro till att hbtiq-personer kan ”botas” genom bön och får därmed sin ”synd”, alltså homosexualiteten, förlåten. Många av dem är väldigt engagerade i omvändelse av homosexuella. Samtidigt är försöken till omvändelse kanske det värsta som kan hända själva objektet för dem.

Så har det varit historiskt sett, och man kan inte förvänta sig en snabb förändring i attityderna även om det bland romerna finns många representanter för hbtiq-gemenskapen. Fast vårt samhälle och vår lagstiftning har förändrats, och öppenhet i fråga om dessa identiteter har blivit vardag i medierna, har förändringen inte på samma sätt underlättat tillvaron eller förbättrat ställningen för minoriteterna inom den romska gemenskapen.

I något skede på 1990-talet började några romer diskriminera mig på grund av mitt samkönade förhållande, och detta fortsatte i ungefär tio år. Jag hade varit en förespråkare för mänskliga rättigheter redan före det, men först då började jag medvetet försvara och stöda även hbtiq-personers rätt att vara sig själva. Att föra detta meddelande vidare till den romska gemenskapen är en målsättning för mig, liksom att understryka jämlikhet och mänskliga rättigheter i gemenskapens vardag. Jag hoppas att de yngre generationernas romer är modigare och har ett öppnare sinne även i hlbtiq-frågor, och att de försvarar även dessa minoriteters rättigheter.

Historien förändras bara då man ändrar på saker.

Skribenten är en romsk kvinna som i sitt arbetsliv ägnat sig åt minoritetsfrågor såväl i föreningarna som på kommunal och statlig nivå, i hemlandet och i Europa.

Forskning och utredningar

Det finns knappt alls ännu forskning om detta ämne i Finland, men det finns en del undersökningar där hbtiq-romer deltagit, trots att det går mot den romska gemenskapens syn på vad som är lämpligt. På så sätt har man samlat följande kunskapsfragment ur livet och vardagen hos denna minoritet inom minoriteten:

FRA (2020) A long way to go for LGBTI equality. EU-LGBTI II. European Union Agency for Fundamental Rights.

Fremlova, Lucie (2022) Queer Roma. London: Routledge.

Kohti sateenkaariystävällisempää Suomea. Tilannearvio seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen perus- ja ihmisoikeuksien toteutumisesta Suomessa 2021. Justitieministeriets publikationer 2021:26. Helsingfors: Justitieministeriet.

Lepola, Outi (2018) Koko ajan jännittyneenä. Moniperusteinen syrjintä seksuaali- ja sukupuolivähemmistöihin kuuluvien kokemana. Justitieministeriets publikation 2018:51. Helsingfors: Justitieministeriet.