Jag var ung på 1960-talet

50 år. Det kan antingen vara ett ögonblick i historien eller en lång tid, beroende på vad exakt det är man mäter. Är det ett människoliv handlar det för det mesta om dryga hälften av det. Trots att ungdomsåren ligger ett halvsekel tillbaka i tiden påverkar de resten av livet i hög grad.

Inte är hon väl bara homosexuell?

Då året 1971 nyss hade börjat var jag bara 17 år gammal: en blyg bokmal som trivdes bäst hemma. Lagen om sexualbrott kändes överhuvudtaget inte som något konkret. Om man inte själv ägnat sig åt sådant som förbjöds i lagen verkade den hetsiga diskussionen kring ämnet som fördes under 1960-talets slut väldigt avlägsen den egna vardagen.

Det var ändå omöjligt att inte lägga märke till nyheterna om Storbritanniens lagändring: från och med år 1967 var mäns homosexuella handlingar inte längre straffbara där. Öriket hade en särskild betydelse för ungdomskulturen, vilket innebar att även nyheten om homosexuella uppmärksammades. Till och med Kansan Uutiset som jag själv prenumererade på hade en nyhet om en reseguide för London där det fanns en förteckning över “stadens klubbar för homosexuella och lesbiska”.

Vi fick också tidningen Kauneus ja terveys hem till oss. Jag klippte ut en artikel som väckte starka känslor hos mig: ”Kun naiset rakastavat naisia”, alltså “När kvinnor älskar kvinnor”. Pseudonymen Jutta LaMer berättar hurdana de kvinnor som älskar andra kvinnor – de lesbiska – är:

Särskilda kännetecken: inga alls. Vi träffar dem varje dag, på bussen, i varuhusen, i caféerna och på gatan, utan att veta om det. Vi kan anförtro dem våra smycken, vårt körkort eller till och med vår bil för förvaring. Men en sak måste vi vara försiktiga med: vi ska inte låta våra döttrar söka deras sällskap. Det kan vara ödesdigert för dem.

Den här artikeln, som även den nämnde olika europeiska mötesplatser, har kanske för många läsare utgjort en första introduktion till den mystiska, syndiga och i grunden olyckliga lesbiska verkligheten. Homosexualitet diskuterades faktiskt rätt mycket på 1960-talet, till och med i den grad att en stor del av informationsflödet i efterhand känns som en motkampanj mot liberala synsätt.

Då jag under skoltiden placerade mig i en skrivtävling och belönades med Kerstin Thorvalls guide för unga flickor, Andra boken till dig, fortsatte varningarna i allvarligt tonläge, ungefär så här:

Men så hör hon en svag viskning någonstans ifrån. “Hon verkar lite underlig, eller hur? Inte är hon väl bara homosexuell?” Flickan bleknar av fasa. – Hon är inte intresserad av pojkar. Tänk om det är sant? Doktorerna kan försäkra dig om att det inte är sant.

Trots att homosexuella handlingar var förbjudna i Finland, och det varnades för dem, såg jag mer och mer av dem i översättningslitteraturen jag läste. Jag minns fortfarande hur spännande det var att gå till bokhandeln år 1968 och köpa Violette Leducs Thérèse et Isabelle. Bokens pärmar lät förstå att det mellan dem skedde något två kvinnor emellan. Efter att jag läst den saknade jag ändå något mer explicit och kraftfullt. Samma år kom James Baldwins passionerade Another Country ut på finska, och den anspråkslösa översättningen lyckades inte tona ner den. Jag var så förtrollad av detta enastående verk att jag skaffade boken på originalspråket, och den fick en hel del hundöron. På bokens sidor var homosexuelitet inte en underlig last, utan äkta och naturligt.

Nittiosexan kommer in i bilden

Mot slutet av årtiondet var min informationstörst enorm. Jag sökte överallt efter tidningar och böcker som kunde hjälpa mig att tillfredsställa den. Annonserna i Helsingin Sanomat var särskilt intressanta att studera, för där fanns både det ena och det andra. I maj 1969 föll blicken på en annons: ”96”, MINORITETSTIDNING för män och kvinnor. Annan avs. postförskott under 5,—. Utg. Psyke ry, pl. 13096 Helsingfors 13.

Jag hade aldrig tidigare skickat pengar som postförskott men det tog inte länge innan jag höll ett nummer av ”96” i mina händer. Det var den första finländska tidskriften för sexuella minoriteter med lite större upplaga. Jag minns hur jag spände mig i väntan på att posten skulle komma. Precis som utlovat kom tidskriften i ett anonymt brunt kuvert. Inuti fanns en tidskrift i A5-format med 32 sidor. Pärmen visar en konstnärlig bild i mörk förgskala ur Jean Cocteaus Orfeus testamente. Från och med detta första nummer var jag prenumerant i ungefär tio år. Jag tog till mig den information jag hade nytta av och försökte undvika att bli generad av bildmaterialet riktat till män.

I det första numret fanns en text på en spalt som var riktad till kvinnor. Texten antydde genast att skribenten kanske inte var medveten om sexualbrottslagstiftningen i Finland:

Kvinnlig homosexualitet bemöts i regel inte med samma ogillande som manlig, och man har i regel inte försökt förbjuda den i lag. Vi behöver inte vara rädda utan vi kan öppet gå hand i hand. Det ses inte som märkvärdigt att två kvinnor bor tillsammans – de riskerar inte förlora sin lägenhet. Trots detta har vi en stark upplevelse av hur det omgivande samhället förhåller sig negativt eller till och med föraktfullt.

Det var sannolikt först i 96 jag läste om ändringen av strafflagen år 1971. Dagstidningarna förmedlade ingen tydlig bild av frågan, eftersom informationen drunknade i rapportering om teknikaliteter kring processen och insändare där homosexualitet fördömdes i kraftfulla ordalag. I det sista numret av 96 för år 1970 fanns ännu en skrift om svårigheterna kring lagändringen. Då detta nummer gått till tryck hade lagen ändå redan godkänts av riksdagen, så pärmen fick i sista sekunden ett tillägg i textform.

Varför göra väsen av sig?

I augusti 1971 fyllde jag 18. Det var först flera år senare jag de facto ägnade mig åt homosexuella handlingar. Jag hade länge den uppfattningen att kriminaliseringen inte hann beröra mig personligen. Då jag var 18 inleddes ju en ny era, då mina handlingar skulle vara tillåtna. Det tog sin tid innan jag insåg att lagändringen inte medförde en omedelbar förändring: det var inte som att slå på en strömbrytare. Fast jag var öppen om min identitet och befann mig på befrielserörelsens vågkam hade jag växt upp utan nödvändig information, och hade bara blivit tilldelad smulor i ett brunt kuvert. Jag hade aktat mig för att berätta om min läggning för min närmaste omgivning. Faktiskt har jag även senare varit försktig i fråga om vem jag anförtror vad. När ens uppväxt präglats av hemlighållande och oro blir de ens följeslagare också senare i livet.

Då jag mot slutet av 1970-talet var studerande som sökte en riktning för framtiden gick jag med i Setas verksamhet. Då hade redan en grupp aktivister tagit sig över de första hindren. Jag hade själv följt deras verksamhet som åskådare, och gick först senare med. Det fanns minsann tillräckligt att göra. Under en lång tid var tillgången till information fragmentarisk, för de gamla varningarna riktade till flickor och pojkar satt stenhårt och ledde till att lagstiftarna införde uppmaningsförbundet i strafflagen 1971.

Frihetens vindar nådde Finland från den övriga världen. 1970-talet präglades av en ström av nya idéer och möjligheter. I ett avseende var det enkelt att kasta sig in i den nya tidsåldern där frihet och synlighet betonades. Ändå tyngdes jag mer av historiens ballast. En bekant medlem i det lesbiska nätverket vädjade till oss: “Varför måste vi föra så mycket väsen om oss? Förstår ni inte att det finns många som inte vill ha den här sortens synlighet?” Fast jag inte höll med förstår jag hur hon tänkte.

År 1999 avlägsnades uppmaningsförbudet ur lagen, och queerhistoriens tidslinje har fått många liknande milstolpar. Alla dessa lagändringar verkar ändå med viss fördröjning. Många av oss bär med oss gamla begränsningar, hemlighållande och känslor av otillräcklighet. Vi har fått information i bruna kuvert, blivit avvisade i bestämd ton och hållit oss tysta, ensamma eller tillsammans. Lagändringarna får inte dessa ärr att tona bort. Därför måste de lagar som genom tvång begränsar människors liv ändras, så att nya ärr inte hinner uppstå.

Skribent: Eva Isaksson

Eva Isaksson har under en längre tid varit lesbisk aktivist och är pionjär inom nätgemenskaperna – hon har i början av 1990-talet grundat e-postlistorna Suomen Sapfo och Euro-Sappho. Dessutom är hon engagerad i queerhistoriska arkiv och styrelsemedlem i Queerhistoriens vänner. Hon är verksam som informationsexpert vid Helsingfors universitets bibliotek.