Den senfärdiga sjukdomsklassificeringen

(Bild: Arbetarmuseet Werstas)

Homosexualitet avlägnades ur den finländska förteckningen över psykiska störningar för 40 år sedan (26.6.1981). Den var inte längre en psykisk störning, och hundratusentals lesbiska, homosexuella och bisexuella som klassats som sjuka blev plötsligt friska. Sjukdomsstämpeln hade ändå hunnit etablera sig i finländarnas tänkande, och praxis inom skolundervisningen och hälsovården förändrades inte över en natt. Idén om homosexualitet som en störning hann “smitta” många och har ännu inte helt försvunnit.

Världshälsoorganisationen (WHO ICD-8) gav år 1965 de sexuella avvikelserna diagnoskoden 302. Underkategorier var homosexualitet, transvestism, fetischism, masochism, sadism, pedofili, voyeurism och exhibitionism. Redan i sin tidigare klassificering från efter världskriget hade WHO kategoriserat homosexualitet som en psykisk störning, men denna senare klassificering var i kraft då man i Finland år 1971 dekriminaliserade samkönad sex och förde en samhällelig diskussion om homosexualitet.

Strax efter detta, år 1974, avlägsnade den amerikanska psykiatriska föreningen homosexualitet ur sin egen förteckning över störningar, men som en kompromiss höll föreningen fram till 1987 kvar egodyston homosexuell orientering, alltså homosexualitet personen själv upplever som störande, i klassificeringen. Världshälsoorganisationen höll kvar homosexualitet ännu i sin klassificering från år 1977 (ICD-9). Först år 1990 föll homosexualitet bort ur WHO:s klassificering (ICD-10) och organisationen konstaterade i detta sammanhang att homosexualitet inte är en störning. De kopierade ändå in den amerikanska psykiatriska föreningens klassifikation av egodyston homosexuell orientering. Den nya kategoriseringen togs efterhand i bruk i världen, i Finland år 1996.

Finland på efterkälke i den nordiska utvecklingen

I den finländska sjukdomsklassificeringen var homosexualitet en psykisk störning fram till år 1981. Finland låg alltså före WHO i förändringen, men efter många andra väststater. Sverige avlägsnade homosexualitet ur sjukdomsklassificeringen år 1979. Efter ändringen fanns egodyston homosexuell orientering med i den finländska klassificeringen, och från 1994 egodyston sexuell orientering. Där fanns också många andra “avvikelser” som transvestism. I klassificeringen som var i kraft på 2010-talet definieras F66.1, egodyston sexuell orientering, på följande sätt: ”Personen tvivlar inte på sin könsidentitet eller könsorientering (heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller prepubertal) men önskar att den var av annat slag, då läggningen är förbunden med psykologiska och beteendemässiga problem. Eventuellt söker patienten behandling för att få orienteringen ändrad.” (Psykiatrisk klassifikation av sjukdomar 2012, s. 261). I Finland har inte ännu “behandlingar” i syfte att ändra den sexuella orienteringen eller könsidentiteten ännu förbjudits.

År 2011 avlägsnade till slut Institutet för hälsa och välfärd transvestism, fetischism, masochism och sadism ur den finländska klassificeringen. Detta hade gjorts i Sverige redan år 2009 och i Norge 2010. Danmark hade avlägsnat transvestism ur sin sjukdomsklassificering redan år 1994 och sadism och masochism år 1995. En grupp finländska experter skickade en skrivelse om behovet av en uppdatering av klassificeringen till Institutet för hälsa och välfärd år 2010. Jag var en av de som skrev under. I skrivelsen föreslogs också en korrigering av kategorierna för könsidentitet och transpersoner samt att de skulle flyttas till ett annat avsnitt och få en egen rubrik. Det skedde inte då ännu. I Frankrike hade transpersoners könsidentiteter avlägsnats ur kategorin psykiska störningar redan år 2010. Världshälsoorganisationen fattade beslut om att transpersoners könsidentitet inte längre skulle ingå i störningsklassificeringen år 2019. Den nya klassificeringen ska enligt planerna träda i kraft i början av år 2022. Principerna för klassificering i Finland är alltså fortfarande problematiska, och en fortsättning på traditionen där sexuella minoriteter och könsminoriteter stämplas som sjuka, störda och avvikande. Under åren har det ändå skett en förändring mot det bättre. Vissa grupper kan ännu göras friska genom att ändra kategoriseringen.

Följderna av sjukdomsstämpeln och ansvar för förändringen

I min egen forskning om skolundervisning har det framkommit vilken inverkan störningstänkandet har haft. Särskilt 1970- ja 1980-talens sexualundervisning förmedlade tanken om homosexualitet som en störning, och en störning i utvecklingen. Den finländska sexualundervisningen har haft en tendens att lista svåra begrepp och definiera dem på ett problematiskt sätt, vilket har att göra med att WHO har klassificerat handlingar och tendenser som går mot könsnormerna och sedlighetsnormerna som störningar och avvikelser. Man har kopierat in detta i Finlands egna sjukdomsklassificering och därför har landets författare och utgivare av läroböcker, liksom lärarna, sett det som en central sanning angående sexualitet att det är viktigt att lista och förklara avvikelser för att sedan konstatera att de är ett problem. Det här sättet att tänka stöddes också av att man i undervisningen behandlade orsakerna till homosexualitet och kopplade dem samman med ungdomens övergående känslotillstånd. Sjukdomsstämpeln har haft många negativa följder för de ungas liv, under skoltiden och senare. Den har inverkat på queera ungdomars uppfattning av sig själva, liksom andra ungas uppfattning av minoriteter och hurdan en människa borde vara.

Yrkesverksamma inom hälsovård, medicin och mentalvård var centrala aktörer i fråga om spridandet av störningstanken. På 1980- ja 1990-talen stärkte aidskrisen de homosexuellas sjukdomsstämpel, eftersom man skyllde spridningen av hi-viruset på minoriteterna. Under coronakrisen har liknande beskyllningar och stigmatisering knappt förekommit i Finland, trots att en viss rädsla fanns för att detta skulle ske. Jag anser att staten, riksdagen, ministerierna och myndigheterna som har stått bakom diskriminerande lagar, kategoriseringar av störningar samt undervisning där problematisk information förmedlas inte har tagit ansvar för följderna i tillräcklig utsträckning. Ur en vidare synvinkel berör detta hela hälsovårdssektorn och läkarkåren samt andra verksamma inom mentalvården. Jag framför inget krav på en sanningskommission eller straff för dessa handlingar, men jag skulle önska att de aktörer jag nämnt skulle visa intresse för att ta itu med sitt förflutna gällande sjukdomsstämplingen. Särskilt borde de sträva till att motverka de problem som detta tänkesätt ännu orsakar i Finland.

Bestämmanderätt i fråga om kön och sexualitet borde flyttas bort från hälsovården och dess representanter. Något som skulle vara till hjälp är att ändra translagstiftningen så att den beaktar de unga, utgående från mänskliga rättigheter och självbestämmanderätt. Dessutom borde man förbjuda de “behandlingar” som strävar till att ändra könsidentitet och sexuall orientering, liksom onödiga ingrepp på interkönade barn och unga i syfte att göra dem mer normenliga i fråga om kön. Den nuvarande sjukdomsklassificeringen borde uppdateras, och alla transdiagnoser borde flyttas bort från störningskategorin. Dessutom borde man vid förståelsen av egodyston sexuell orientering poängtera att ifall man störs av den egna homo-, bi eller pansexualiteten så handlar det om kulturens och samhällets snedvridna normativa förväntningar, något som förstärkts av den medicinska vetenskapen och dess störningsklassificeringar.

Jukka Lehtonen

Skribenten är äldre forskare inom CoWeAll-projektet vid ämnet genusvetenskap vid Helsingfors universitet. Lehtonen är också docent i utbildningssociologi och har studerat sexuell mångfald och könsmångfald inom utbildningssektorn och arbetslivet.

Litteratur

Lehtonen, Jukka (1995) Seksuaalivähemmistöt koulussa. Seta-publikationer 6. Helsingfors: Seta rf.

Lehtonen, Jukka (2020) Yhdenvertainen virus? HLBTI-ihmiset koronakriisissä. Politiikasta.fi-blogg https://politiikasta.fi/yhdenvertainen-virus-hlbti-ihmiset-koronakriisissa/

Lehtonen, Jukka, Nissinen, Jussi & Socada, Maria (red.) (1997) Hetero-olettamuksesta moninaisuuteen – lesbot, homot, bi- ja trans-ihmiset sosiaali- ja terveyspalveluiden asiakkaina. Helsingfors: Edita.

Stålström, Olli (1997) Homoseksuaalisuuden sairausleiman loppu. Tammerfors: Gaudeamus.