Domar för homosexualitet – en bakgrund

Otukt med en person av samma kön fanns nämnt i Finlands strafflag i 76 år, från 1894 till 1971. I paragrafen nämndes både mäns och kvinnors sexuella akter med personer av samma kön, och de kunde resultera i ett straff på högst två år. Under den tid denna brottsrubricering existerade hann Finland från att ha varit ett ryskt storfurstendöme bli en självständig stat, och utvecklades också från ett jordbruksdominerat utvecklingsland till en spirande välfärdsstat. Homosexualitet var också kriminaliserad under en så pass lång period att ett inbördeskrig och krigen som fördes som en del av andra världskriget hann ske, något som påverkade det finländska samhället och människorna som var en del av det. Stora samhälleliga förändringar och kriser påverkade också uppfattningarna om sexualitet och vilka sätt den kunde uttryckas på. Så trots att strafflagen där homosexualitet kategoriserades som ett brott inte ändrades under hela den tid den var i kraft inverkade de samhälleliga omvälvningarna ändå på hur många och vilken typ av domar som utfärdades för samkönade förhållanden under olika årtionden.

Den första tidens tystnad

Under de första tre decennierna då homosexuella handlingar var förbjudna i lag utfärdades endast 10 domar. Samtliga dömda var män. Människors förståelse av sexualitet skiljde sig mycket från den idag, och själva ordet sexualitet fanns inte i språket utan man talade i regel om könsliv. Mäns sex med varandra gavs inte samma innebörd som idag, och det innebar till exempel att pojkar inte sågs som offer för sexuellt våld. Under dessa första trettio år dömdes inga kvinnor för den här typen av otukt. Det kan ses som en följd av att kvinnor inte sågs som sexuellt aktiva subjekt, utan snarare som objekt för sexuella handlingar, och deras renhet och oskuld skulle skyddas. Eftersom knappt några domar utfärdades, och man inte ville se samkönad åtrå som ett samhälleligt problem, föreslog professor i straffrätt Allan Serlachius på 1920-talet att paragrafen om otukt med en person av samma kön skulle avlägsnas ur strafflagen.

Före 1930-talet handlade de domar som faktiskt utfärdades om fall där minderåriga utnyttjats sexuellt eller där det omgivande samhället ville tillrättavisa en specifik person. Detta var fallet i de få domar som utfärdades på landsbygden. I fallen där någon anklagades för samkönad otukt handlade det om en invånare i byn som man också annars kände missnöje mot. Sexualiteten blev alltså ett slags käpphäst i situationer där man ville reda ut andra konflikter. Före dessa konflikter uppstod hade personens sexualitet inte utgjort ett problem. Vid den här tiden intresserade sig varken myndigheterna eller det omgivande samhället i någon högre grad för mäns sex med varandra. Det var inte den typ av identitetsmarkör det är idag, vilket ledde till att mäns samkönade sex inte inverkade på hur deras sexualitet eller maskulinitet uppfattades. Den här typen av åtrå kunde ändå vara ödesdiger om man råkade irritera sina medmänniskor i andra avseenden.

Den medicinska uppfattningen av homosexualitet stärkte kontrollen

På 1930-talet var det huvudsakligen angivelser som ledde till att städernas invånare blev åtalade för homosexuella handlingar. Ibland låg bakgrunden till angivelserna helt enkelt i att någon blivit uppskrämd, som till exempel då någon från landet i sin jakt på sprit hamnade hos homosexuella män, vilket ledde till sex eller försök till sex. Trettiotalets depression ledde också till att en del arbetslösa ungdomar hade sex i utbyte mot pengar, husrum eller sprit, och angivelserna kunde då handla om utpressning.

Under fortsättningskriget dömdes 23 män för sexuella handlingar med andra män vid fronten. I alla dessa fall handlade det om brott mot hierarkin, så att en officer närmat sig en ovillig soldat som sedan anmält honom. Även om det finns material som visar att soldaterna kunde ha sexuella förhållanden med varandra vid fronten har dessa fall inte lett till åtal eller domar. Det finns inte heller rättsfall som skulle ha varit en följd av att soldater vid fronten angav sina medsoldater för sexuella förhållanden. Om det var säkert att den andra parten var intresserad utgjorde fronten en rätt säker miljö för sexuella förhållanden, åtminstone mellan likar i fråga om militär grad.

Efter kriget spred sig moralpanik i västvärlden. Fast hemmet, tron och fosterlandet spelade en stor roll i krigspropagandan var det ofta svårt för de traumatiserade krigsveteranerna att återgå till ett normalt hemmaliv och de krav det ställde. I de stora städerna blomstrade en gaykultur där männen letade efter sexpartners i parkerna. Med några få undantag handlade domarna i Helsingfors på 1940- och 1950-talet om fall där män haft sex sinsemellan i parker, på allmänna toaletter eller i fyllehäktet. Nitiska, civilklädda sedlighetspoliser patrullerade i de centralt belägna parkerna i Helsingfors i syfte att köra bort och gripa män som hade sex med varandra. Samhällsklimatet på 1950-talet var inte välvilligt inställt mot homosexualitet, men detta avspeglades inte i rättsfallen som berörde kvinnors sexuella förhållanden sinsemellan. Dessa var fortfarande mycket få till antalet. Kvinnorna hade den fördelen att de kunde ägna sig åt sina förhållanden i privata utrymmen, i hemmet, medan männen utövade sex i offentliga utrymmen som övervakades av myndigheterna och där omgivningen var fördömande.

Den allt stramare atmosfären hade sin bakgrund i en förändring i synen på mäns homosexualitet. Redan på 1930-talet hade homosexualitet väckt den medicinska världens intresse, och nu började man se homosexuella män som ett hot mot samhället eftersom man tänkte sig att de skulle sprida homosexualitet genom att förföra pojkar och unga män. Under efterkrigstiden gjorde man ingen skillnad mellan sexuella handlingar riktade mot minderåriga och sexuella förhållanden mellan vuxna då man diskuterade homosexualitet. Detta inverkade negativt på allmänhetens syn på homosexualitet.

Sannolikheten för att bli dömd för samkönad otukt på 1950-talet var störst då man hade sex med en annan man på en offentlig plats i centrala Helsingfors. Om antalet domar ställs i förhållande till befolkningen i stort syns anmärkningsvärda regionala skillnader. Under de första fem åren efter kriget utfärdades tio procent av domarna i Uleåborg, Andra orter som är överrepresenterade i statistiken är Kemi, Villmanstrand och Lahtis.

Särskilt riskabelt var det att ha sex i offentliga utrymmen i Helsingfors år 1951 och 1952 då förberedelserna inför sommarolympiaden pågick i staden. Inför spelen ville man städa bort “osociala element” ur parkerna. Med det avsågs drogmissbrukare, prostituerade och homosexuella. Sex i mer privata utrymmen eller de högre socialklassernas förhållanden syns däremot knappt alls i domarna som utfärdades i städerna, och inte heller jämlika parförhållanden.

På landet var situationen kring domarna lite annorlunda under 1950-talet. Flera domar utfärdades än under tidigare decennier. De homosexuella männen som tidigare accepterats började väcka negativ uppmärksamhet eftersom tonen i media började bli mer negativ då homosexualitet diskuterades. Därför började man på landet åtala personer vars sexualitet varit känd under flera år eller årtionden. Här kunde det också handla om mer traditionella parförhållanden och män som haft flera manliga partners i byn eller i trakten under en längre tid, men utan att dessa uppfattat sig som homosexuella. I och med den nya mer negativa uppfattningen upplevde man dem som ett hot, och de dömdes. På landsbygden utfärdades betydligt hårdare straff än i städernas tingsrätter. Därför höll sig de homosexuella på landsbygden i skåpet, eller så flyttade de in till staden. För många som kom från landet var Helsingfors frihetens stad, dit de kunde fly undan rykten, fördömande blickar och till och med domar.

Ett friare samhälle

I mitten på 1960-talet var Helsingfors inte längre farligt för homosexuella i straffrättsligt avseende. Åtal väcktes bara för det som idag skulle kategoriseras som sexuellt utnyttjande av en minderårig. Fast polisen fortfarande grep män i parkerna väcktes inte åtal lika flitigt. Annanstans i Finland var situationen en annan. I landskapen delade man ut domar ända tills strafflagen förnyades.

Samhällsklimatet började förändras i mitten på 1960-talet. Den sexuella revolutionen tog fart även i Finland. Först tilltalade den främst de universitetsutbildade och kulturpersonligheterna, men senare bidrog den till att den kristna sexualmoraliska kulturhegemonin som byggde på kontroll, rädsla och straff skrotades. En starkt bidragande faktor var amerikanska Alfred Kinseys undersökning, som visade att homosexuella känslor, handlingar och fantasier var betydligt vanligare än man tänkt sig. Även inom socialpolitiken började man frångå en syn som byggde på straff och uteslutande, för att istället gå mot en välfärdsstat där alla inkluderades. I och med den moraliska brytningen som den sexuella revolutionen förde med sig skrevs strafflagens hela kapitel om sexualbrott om. Den nya lagen innebar att otukt med en person av samma kön inte längre var ett brott, men det var inte självskrivet att den godkändes av riksdagen. Eftersom förförelseteorin fortfarande hade inflytande lades det i den nya lagen till ett så kallat uppmaningsförbud, som gjorde det otillåtet att tala om homosexualitet offentligt och att uppmana till det.

Yttre och inre fängelser

Under de knappt 80 år som homosexualitet var ett brott i Finland var det några hundra personer som verkligen sattes i fängelse eftersom de gjort sig skyldiga till homosexuella handlingar. De flesta kom ändå undan med ett villkorligt straff. Paragrafen om otukt utnyttjades inte heller aktivt förutom under en kort tid under hela den period lagen var i kraft, och även då utsträckte sig kontrollen främst till sex i offentliga utrymmen. Först verkade inget behov av paragrafen finnas, och senare stöddes den inte längre av allmänhetens rättssyn. Världen hade förändrats.

Något mer skadligt än ett egentligt fängelse har de facto varit att strafflagen lämnade de homosexuella skyddslösa och osynliggjorde dem. Lagens existens ledde till ett slags inre fängelser som hindrade en från att vara sig själv. Precis som en person som blivit dömd för homosexualitet på 1930-talet skrev: “Fast jag i mitt liv och mina handlingar strävar till att vara en redbar medborgare och följa fäderneslandets lagar, tvingas jag i det här avseendet att mot min vilja bryta mot dem.” En stor mängd människor upplevde utanförskap i sitt hemland. Då man granskar kriminaliseringen av homosexualitet ur historiskt perspektiv ska man alltså inte bara lägga fokus på de utfärdade domarna. I bakgrunden till dem finns sinsemellan väldigt olika fall, varav en del fortfarande skulle uppfylla kännetecknen för brott. Förutom domarna borde man alltså studera de inre fängelser paragrafens existens lett till. Dessa fängelser kastar en lång skugga och de lever kvar som familjehemligheter, psykiska problem, flyktingskap och till och med självmord. Först i och med den jämställda äktenskapslagen har samhällets diskriminerande lagar fått sin ställning rubbad, och vi rör oss mot en mer jämställd verklighet. En verklighet där de sexuella minoriteternas rättigheter, eller till och med rätt att existera, inte längre är en åsiktsfråga utan ett faktum.

Sandra Hagman

Texten är baserad på Hagmans doktorsavhandling Seven Queer Brothers. Narratives of forbidden male same-sex relations from modernizing Finland 1894-1971 (European Univeristy Institute, Firenze 2014). En populariserad version av avhandlingen har getts ut med titeln Seitsemän kummaa veljestä. Kertomuksia suomalaisen homoseksuaalisuuden historiasta (Gaudeamus, 2016).