Om queerhistoriens segertåg i litteraturen

Bild: Ur Edith Hammars serieroman Portal (2023)

I december 2023 tilldelades tecknaren och författaren Edith Hammar det nya nordiska litteraturpriset Prisma för sin serieroman Portal (2023). Romanen utspelar sig på två tidsplan i Helsingfors och handlar om den queera jagberättaren Elia, som gör en magisk tidsresa till 1950-talet. Portal inleds med att Elia går hem från en fest. Redan här introduceras idén om en tidsportal och medan Elia går genom staden frågar hen: ”Har du någonsin känt att det susar i hjärnan när du går förbi en viss plats? // Som ett osynligt sug inuti din kropp när du passerar ett visst träd eller en viss port?”. På följande uppslag introduceras den litterära förlagan till portalen; Elia minns en bok från sin barndom där två barn hittade en port till en annan värld och hen konstaterar att hen sedan dess velat hitta en likadan. Portalen blir ett ledmotiv i boken och det är inte enbart platser som blir öppningar till det förflutna, även handlingar och fysiska förnimmelser bär på en historia och tidigare generationers minnen. I Elias fall är det en skridskobana som blir portalen till efterkrigstidens Helsingfors där hen möter Eki, en queer möbelsnickare, som lever i ett ömsesidigt skenäktenskap med en homosexuell man och som på sin fritid ger ut en förbjuden tidskrift för ”likasinnade”.

Edith Hammars säregna bildspråk är mustigt och queert kroppsligt och jag förförs av bildernas detaljrikedom, av överflödet och av det queera läckaget; av hur tidsperspektiv, begär, kön och platser flyter in och övergår i varandra. Blickarna – även tingen har ögon i Hammars värld – och alla vätskor, ångor och all tobaksrök, som sipprar fram över sidorna, skapar övergångar mellan olika tider och platser på samma sätt som exempelvis spår, vägar och telefonsignaler. Portalerna är många och jag fascineras av Hammars metod att använda dem som ett medel för att närma sig den queera historien och för att visa hur den lever i oss och på de platser där vi befinner oss. Portalen som tanke hittas redan i hens debutsamling Homo Line (2020), i vilken jaget reser med färjan mellan Finland och Sverige, mellan sin uppväxt i Helsingfors och sitt vuxna liv i Stockholm, mellan det ofräscha och det tillrättalagda, mellan flykten från barndomens ångest och hemlängtan till staden som bär på ens historia. I ett uppslag i Homo Line gestaltas portalen i bild som en tratt genom rymden ovanför sverigebåten och i ord som jagets ”resa mellan dimension hemlängtan och dimension Viking Line”. Också i denna serieroman knyts queera minnen till platser, såsom Stockas klocka där berättarjaget föreställer sig hur ”Tom of Finland [knullade] med en man när Helsingfors låg mörklagt under kriget på 40-talet”. Nostalgi och hemlängtan går hand i hand genom hens författarskap.

I Edith Hammars serieromaner introduceras, förutom Touko Laaksonens/Tom of Finlands minnen från krigstidens mörklagda Helsingfors, flera andra teman som är bekanta från den queera historien såsom efterkrigstidens urbana cruising-kultur, Ilta-Sanomats skandalreportage om homosexuella (i verkligheten på 1960-talet), angiverikulturen, polisens förföljelse av homosexuella och homofobiskt våld. Det intressanta är inte enbart hur Edith Hammar gestaltar i ord och bild den queera historien, utan framför allt vilken roll den spelar i hens berättelse. I detta skriver hen in sig i en trend inom den inhemska litteraturen där den queera historien utgör stoffet för romanen.

Bilder: Ur Edith Hammars serieroman Portal (2023)

Den queerhistoriska boomen i litteraturen

Under de senaste åren har många romaner med en queerhistorisk tematik getts ut såväl i Finland som i Sverige. Startskottet till det litterära intresset för queerhistoria gavs redan år 2003 av Pirkko Saisio och hennes autofiktiva roman Den röda separationsboken (Punainen erokirja 2003, i svensk översättning 2005), som bland annat handlar om en av brytningspunkterna i den finska queera historien – tiden före och efter avkriminaliserandet av homosexualitet. Romanen belönades med Finlandiapriset, fick en enorm synlighet och blev en viktig klassiker inom den queera litteraturen. Att romanen var den tredje i Finlandiaprisets historia med en queer tematik, att Saisio valde att donera prispengarna till Seta och även tog upp homosexualitet i sitt tal gjorde hennes pris till en historisk händelse. Plötsligt fick den queera historien en synlighet också utanför de egna kretsarna och Saisio banade väg för en ny generation av queera författare, även om det sedan skulle dröja över tio år innan queerhistorien på allvar skulle komma att bli ett tema i litteraturen i Finland.

Men Pirkko Saisio var inte den första romanförfattaren i Finland att skriva om den queera historien, sju år tidigare hade den finlandssvenska journalisten och författaren Inger Wikström (1938–2018) gett ut romanen I syrenernas tid (1996), som handlar om två kvinnors liv tillsammans i en finlandssvensk kuststad under 1900-talets första hälft. I romanen, som också handlar om åldrande och minnesjukdom, gestaltas internaliserad homofobi och hur det kan ha varit att leva ett liv i hemlighet under den ständiga rädslan av att bli ertappad. Förebilderna till romanens huvudpersoner lär hon ha hittat i sin närmiljö under sin uppväxt i Vasa.

Trots att Wikströms roman var den första i sitt slag i Finland väckte den ingen större uppmärksamhet. Wikströms teman – skåplivets epistemologi och den internaliserade homofobin under tiden före avkriminaliserandet av homosexualitet – skulle tjugo år senare bli ämnen även för författaren Tommi Kinnunens Finlandiaprisnominerade romaner Där vägarna möts (Neljäntienristeys 2014) och Ljuset bakom ögonen (Lopotti 2016, i svensk översättning 2017). I romanerna skildrar han genom karaktären Onni hur nedärvd skam och tigandets historia kan påverka släkthistorien i generation efter generation. Liknande teman hittas till exempel även i Anna Englunds roman Lauttapalttoo från 2022. Efter Saisios och Kinnunens framgångar har roman efter roman getts ut i Finland som på olika sätt närmat sig den queera historien. I de flesta fall utgår romanerna från queera historiska teman eller från queera urbana miljöer och kopplar dem till fiktiva berättelser och karaktärer, men det finns även romaner är baserade på historiska fakta eller på historiska personers livsöden. I Leena Parkkinens roman Säädyllinen ainesosa (2016) skildras lesbisk kärlek i 1950-talets Tölö, medan Paris och inte minst de historiska personerna Gertrud Stein och Alice B. Toklas utgör stoffet för hennes kriminalroman Neiti Steinin keittäjätär (2022), i Heidi Airaksinens queera detektivromaner rör vi oss bland annat i 1930-talets Helsingfors (Vierge Moderne, 2021) och i 1920-talets Berlin (Maa jota ei enää ole, 2023). Helsingfors är även skådeplatsen för Laura Anderssons detektivroman Kuolema Kulosaaressa (2022) som är den första delen i Lili Loimola -serien som utspelar sig på 1940-talet. I de två övriga tills vidare utgivna verken i serien, Sirkusnaisen arvoitus (2023) och Tyttökodin tapaus (2024), rör vi oss i Helsingfors respektive Hyvinge. Historiska personer har även gett upphov till flera fiktiva verk såsom Helena Sinervos roman Runoilijan talossa (2004), Leena Parkkinens kriminalroman Neiti Steinin keittäjätär (2022) om de historiska personerna Gertrud Stein och Alice B. Toklas och deras finska kokerska, samt Ville Eerolas roman Rakkaudella, Tove (2022) om Tove Jansson. Och listan kunde göras längre. Under de senaste åren har även närhistorien behandlats i många, ofta autofiktiva eller självbiografiska, romaner. För en kartläggning av dessa rekommenderas Jonas Jänttis artikel ”Tunnetusti ja tiedetysti queerit” i SQS 1–2/2021.

En liknande trend kan man också se i Sverige. Det kändaste exemplet är kanske Jonas Gardells romantrilogi och TV-serie Torka inte tårar utan handskar (2012–2013/2012) och som fokuserade 1980-talets AIDS-epidemi. Gardells roman Ett lyckligare år (2021) baser sig på filosofen Pontus Wikners dagböcker från 1800-talet och material om 1970-talets Gay Power Club i Örebro. Även hans roman Fjollornas fest (2023) som handlar om 1970-talets bögkultur. Arkivmaterial utgör även basen för Mian Lodalens historiska romansvit om lesbiska liv i 1900-talets Stockholm som består av romanerna Lesbiska ligan: En sann kriminalhistoria (2021), Lisa och Lilly: En sann kärlekshistoria (2020) och boken Dansaren och demonerna: en berättelse om omöjlig kärlek (2024), den senare en roman som tar avstamp i hennes egen släkthistoria. Andra författare som använder queerhistorien som stoff är exempelvis Elin Boardy, vars queera romaner har fört oss bland annat till 1920-talets Berlin eller medeltiden, eller Lena Einhorn som bland annat skrivit om Siri von Essen och Greta Garbo.

Från censur till litterär trend

Varför använder så många författare i dag queerhistoria som stoff för sina romaner? En bidragande orsak är säkert dagens öppenhet kring HBTQI-frågor och i dess följd queerhistoriens ökade synlighet – det finns helt enkelt mer forskning och minnesmaterial att tillgå i dag. För en del queera författare kan det också handla om ett identitetspolitiskt historiebruk – om en vilja synliggöra den egna historien och att skriva in det queera subjektet i det nationella narrativet. Queerhistoria kan också, som i Edith Hammars serieromaner, fungera som ett slags spegel genom vilken protagonisten kan orientera sig i nuet, kanske finna sig själv och tröst i tanken på att mycket trots allt är bättre i dag. En annan orsak kan vara rent litterär, att den queera historien bjuder på klassiska ingredienser som skapar dramatik och spänning i en berättelse; den förbjudna kärleken och passionen, dubbellivet, den ständigt närvarande rädslan för att bli avslöjad/fängslad, våldet och hotet om våld, tystnaden och maskspel och förklädnader av olika slag. Det här gäller inte minst trenden med deckare och skräckromantiska berättelser med queera inslag. 

Det som ännu var radikalt och vågat för tjugo år sedan har i dag blivit mainstream. Förbi är tiden då den queera kulturen enbart angick minoriteten. Ju bekantare historien blir, desto lättare blir det att använda den för att gestalta universella erfarenheter. Och samtidigt – oavsett om hur universella och litteraturhistoriskt identifierbara olika queera teman kan upplevas vara är det ändå viktigt att minnas att den queera historien bär på specifika erfarenheter som inte är universella – om det så gäller subkulturella särdrag, (strukturell) homofobi/transfobi eller våld. Våldet som riktar sig mot queera kroppar, riktar sig mot dessa kroppar just för att de är queera och, som Edith Hammar visar i sina serieromaner, överskrider detta våld både tid och plats. I Homo Line och Portal bär den queera kroppen på våldets historia, men det fysiska och det strukturella våldet går även hand i hand med motståndet och drömmen om en bättre tid. Bortom våldet finns en utopisk vision som förvaltas av den queera gemenskapen som i olika tider ser olika ut, men som ändå är den samma. Ett eget hem bortom förtryckande normer att längta till.

En kortare version av essän har publicerats i HBL 4 februari 2024

Rita Paqvalén 

Författare är facklitterär författare, verksamhetsledare för Kultur för alla och styrelsemedlem i Queerhistoriens vänner.

Kirjailija on tietokirjailija, Kulttuuria kaikille -palvelun toiminnanjohtaja ja Sateenkaarihistorian ystävär ryn hallitusjäsen.

Skönlitteratur

Airaksinen, Heidi, Vierge Moderne, Arktinen Banaani 2021.

Airaksinen, Heidi, Maa jota ei enää ole, Siltala 2023.

Andersson, Laura, Kuolema Kulosaaressa, Otava 2022.

Andersson, Laura, Sirkusnaisen arvoitus, Otava 2023.

Andersson, Laura, Tyttökodin tapaus, Otava 2024.

Boardy, Elin, Nätterna på Winterfeldtplatz, Wahlström & Widstrand 2020.

Einhorn, Lena, Siri, Norstedts 2011.

Einhorn, Lena, Blekingegatan 32, Norstedts 2013.

Englund, Anna, Lauttapalttoo, Siltala 2022.

Eerola, Ville, Rakkaudella, Tove, Docendo 2022.

Gardell, Jonas, Torka inte tårar utan handskar, Norstedts 2012–2013.

Gardell, Jonas, Ett lyckligare år, Norstedts 2021.

Gardell, Jonas, Fjollornas fest, Norstedts 2023.

Hammar, Edith, Homoline, Förlaget 2020.

Hammar, Edith, Portal, Förlaget 2023.

Kinnunen, Tommi, Neljäntienristeys, WSOY 2014. I svensk översättning: Där vägarna möts 2017.

Kinnunen, Tommi, Lopotti 2016. I svensk översättning: Ljuset bakom ögonen 2017.

Lodalen, Mian, Lisa och Lilly: En sann kärlekshistoria, Romanus & Selling 2020.

Lodalen, Mian, Lesbiska ligan: En sann kriminalhistoria, Romanus & Selling 2021.

Lodalen, Mian, Dansaren och demonerna: En berättelse om omöjlig kärlek, Romanus & Selling 2024.

Parkkinen, Leena, Säädyllinen ainesosa, Otava 2016. 

Parkkinen, Leena, Neiti Steinin keittäjätär, Otava 2022. 

Saisio, Pirkko, Punainen erokirja, WSOY 2003. I svensk översättning: Den röda separationsboken 2005.Wikström, Inger, I syrenernas tid, Söderströms 1996.